10-15/7-16 var dagar som jag hade avvarat för att åter igen åka och bestiga Kebnekaises sydtopp. På kvällen den 10/7 åkte jag till Värmland för att byta bil samt för att hämta upp min mamma och Loic. Vi kom iväg efter midnatt ifrån min mammas hus. Vi bilade upp alla de milen som det faktiskt är ifrån Värmland till Nikkaluokta. Vi tog god tid på oss och gjorde många stopp på vägen. Vi valde att åka kustvägen upp. Alla har körkort så vi turades om att köra så fick de som inte körde möjlighet att sova under resans gång. Framme i Nikkaluokta sent den 11:e så tog jag beslutet om att vi skulle sova i bilen till nästa dag. Den 12:e på eftermiddagen vandrar vi de 19 kilometerna det är till Kebnekaises Fjällstation. Väl framme satte jag upp tältet och vi åt frystorkad mat innan vi gick och la oss. Nästa dag ville jag komma iväg tidigt eftersom jag vet av tidigare erfarenhet att saker kan ta längre tid än man har räknat med, men vi var alla väldigt trötta och kom inte iväg förrän runt kl.10 emot toppen. Vi följde den västra leden. Vi tog oss alla upp på toppen vid kl.16:35. Jag hade med mig ett par stegjärn som mamma fick använda, då det var väldigt isigt uppför sydtoppen. Vädret var underbart, vindstilla och soligt, så vi hade tur. Därefter påbörjade vi vandringen tillbaka ner emot fjällstation som vi nådde sent på kvällen. Då var det bara äta som gällde innan det var dags att sova. Nästa dag (den 14:e) så sov vi ut och därefter packade vi ihop tältet och våra saker och begav oss emot Nikkaluokta vid kl.13:30 och var framme i Nikkaluokta vid 19:20. Då åkte vi in till Kiruna direkt för att unna oss pizza innan bilresan tillbaka ner genom landet. Denna gång valde vi Inlandsvägen. Vi stannade till och gjorde ett längre stopp i Klövsjo och åt lunch på Bryggeriet KGB samt besökte bageriet och mejeriet. Jag har blivit helt betuttad i denna vackra ort genom åren. Vi var framme vid min mammas hus sent på kvällen den 15/7.

Målen med denna resa var: – Att Loic skulle nå Sveriges högsta topp och han hade inga tidigare förkunskaper av att vandra eller klättra i berg. – Att min mamma faktiskt skulle få stå på Sydtoppen. Förra gången hon var med var det för isigt så hon tog sig inte mer än halvvägs upp på Sydtoppen och det kan ju kännas lite surt när man tagit sig hela vägen dit och så kommer man inte upp de sista 10 metrarna.
– Att jag skulle se detta som en träning inför Elbrus senare i sommar.

Så det var några intensiva dagar som spenderades i bilen och i den svenska fjällvärlden. Underbart med att det aldrig blev mörkt på nätterna, utan det var ljust hela dygnet om (uppe i norra Sverige). Jag är tacksam för det fina vädret vi fick. Sist vill jag avsluta med att säga att jag är så otroligt stolt över min mamma och över Loic som fixade detta äventyr galant.