Den 25/8-13 blev jag hämtad på Arlanda, efter att ha varit och isklättrat i Chamonix, av 8st personer. Några av dessa människor kände jag sedan tidigare  och några hade jag aldrig träffat.
Den 26/8 är vi framme vid Kebnekaises fjällstation, där vi slår upp våra tält.
Den planerade toppbestigningen dagen efter blir inställd på grund av för kraftig vind. Den dagen spenderas istället till vandring i närheten av fjällstationen. Den 28/8 trotsar vi vinden och 7st av oss når sydtoppen. Sydtoppen är så isig att det skulle behövas stegjärn för att ta sig upp på den. Märkligt nog tar sig 5st av oss upp. Jag hade ett par isdobbar (som man har med sig när man åker skridskor) som jag använde för att dra min kropp upp på sydtoppen. På grund av vädret och fysisk ohälsa hos vissa i gruppen så tar även nedstigningen lång tid. När vi återvände till fjällstationen hade det redan mörknat och vi hade varit borta i nästan 15h. Natten mellan den 28:e och 29:e sov jag cirka 5h för att därefter igen vara ”fit for fight” för toppbestigning. Denna dag blåste det i stort sett lika mycket, men fördelen var att det bara var jag och Forslund (ifrån vår grupp) som skulle till toppen. Alla guidade turer (som fjällstationen anordnade) vände denna dag, långt ifrån toppen och dagen innan ställde de in alla turer. Cirka 7h tog det oss att nå toppen och komma ner igen. Den kvällen firade hela gänget genom att äta 3-rätters middag på fjällstationen.
Jag var alltså den enda ifrån vår grupp som besteg Kebnekaises sydtopp 2st dagar i rad (28/8 & 29/8). Första dagen via den västra leden och andra dagen via den östra leden. Detta gjorde jag i extrem blåst, där vindens medelhastighet låg på 24 sekundmeter.